Tja, det är väl den närmaste förklaring till hur jag känner mig idag. Jag har ingen konstant smärta, sitter eller ligger jag still känns det ingenting. Rör jag mig däremot känns det som om någon kört ett fordon tvärs över magen på mig. Det är ömt och känns som en vansinnigt rejäl träningsvärk.
För övrigt är jag så glad att operationen är över. Jag var lite spänd och nervös innan men de var helt fantastiska. 20 minuter efter att jag skrevs in på avdelningen hade jag redan fått träffa både läkaren som skulle operera och narkosläkaren. Sedan kom en syrra in och beskrev precis vad de skulle göra och vad som skulle hända. Enkelt och pedagogiskt.
Omhändertagandet var över all förväntan. Aldrig behövde jag känna mig utlämnad, ensam eller utsatt på något sätt. Faktum är att gårdagen nog innebär att det mesta av min sjukhusnervositet försvunnit. Stor guldstjärna till personalen.
3 kommentarer:
Vad glad jag är för din skull! Och att höra att du blev väl bemött - jag hoppas att min upplevelse var undantag och inte tvärt om :)
Kram
Du är utmanad, när du orkar!
http://snaret.blogspot.com/2006/01/minisemester.html
Tack Ina
Tyvärr är det väl så att inte alla på Stora Sjukhuset är speciellt empatiska och omhändertagande. Jag har också stött på en och annan okänslig typ. En läkare som jag till och med fått inskrivet i mina journaler att jag vägrar träffa igen. Men sådana upplevelser som igår ger mig hopp om mänskligheten :-)
Utmaningen är antagen och ska tas hand om i morgon (men jag gillar inte att du redan varit inne och utmanat Fia - det skulle ju jag ;-)
Skicka en kommentar