Idag firar två av våra vänner sin 13:de bröllopsdag. Grattis H och C. Jag minns fortfarande räksoppan på det bröllopet som något av det godaste jag någonsin ätit. *mums*
(Inser att stora A har kockens fru som lärare. Kanske man skulle kunna tigga till sig receptet...)
Förra året var vår lille H beräknad till den 11 september fast han kom hela fem dagar tidigare.
Men förståss, trots dessa små personliga privata händelser, knutna till denna dag, är det inte dessa som först poppar upp när jag ser dagens datum i tidningen.
De allra flesta minns säkert var de befann sig och vad de gjorde den här eftermiddagen för fem år sedan. Själv satt jag föräldraledig hemma i vår gamla beige plyschsoffa och hade råkat få på nyheterna. Såg i direktsändning när det andra planet kraschade in i tornet och det började gå upp för alla att det inte rörde sig om någon olycka. Det första jag gjorde var att ringa till pappa på jobbet och sedan satt jag vid TV:n resten av dagen och såg när tornen kollapsade och försökte förstå att det faktiskt hände.
Det starkaste minnet den dagen är ändå från kvällen när jag lagt stora A. Jag stod inne i mörkret vid hans säng och klappade på magen där jag precis hade börjat känna lille V:s sparkar. Tankarna rusade och jag undrade vilken värld mitt andra barn skulle tvingas mötas då han föddes. Ansvaret kändes så tungt. Hur skulle vi kunna skydda våra små? Var det verkligen ansvarsfullt att sätta barn till världen när allt kunde explodera vilken stund som helst? Tårarna rann när jag lagt mig den kvällen. Givetvis för alla oskyldiga som dött i terrordådet men också för mitt ofödda barn och tanken på hans framtid.
Idag vet vi att jorden står kvar. Förändrad och med helt andra hotbilder. Vi i Sverige har varit skonade men många oskyldiga har fått dött sedan dess, både i terrordåd och i kriget mot terrorn. Ändå är jag tacksam att inte de nattsvarta tankar jag hade för fem år besannats.
För tre år sedan satt jag återigen i TV-soffan som numera är grön och i skinn och såg vår statsminister hålla presskonferens. Skriver nog mer om det senare
3 kommentarer:
Ett svårt datum att greppa... Ondskan och vansinnet kommer så nära. Samtidigt håller jag med om att det inte blev så illa som också jag var rädd för då, då när tornen föll...
Mmm... minns också. Lika gravid var jag, med första barnet.
Själv läste jag först om det på eforum.idg.se - någon som satt med CNN på jobbet som skrev ett inlägg innan svenska medier började skriva/sända. Kollade Aftonbladet, en liten notis hade precis dykt upp. Fem-tio minuter senare låg webbplatsen nere. Ytterligare en stund senare låga alla nyhetssajter i Sverige nere...
Skicka en kommentar