Man får inte klaga

Satt på altanen och filade fötterna och tjuvlyssnade lite på grannarna som småpratade över häcken. De pratade om hur varmt det var och hur alldeles sagolikt varmt (fast på ett mer fasansfullt sätt) det blir i sovrummen i vårt radhus. De konstaterade att om det regnar och är kallt kan man ta på sig mer kläder men det är svårt att veta vad man ska göra när det blir för varmt för att riktigt orka med livet. Lite synd tyckte de också om alla de som fortfarande arbetar och inte har semester förrän senare.

Och så till sist kom det... "Men man får inte klaga!"

Vad i hela världen är det med oss stackars nordbor? Är vi så svältfödda på värme här uppe eller?
Det behöver inte vara speciellt många minusgrader förrän vi börjar klaga på hur kallt det är. Regnar det klagar vi gärna. En gråkall oktobermorgon med duggregnet hängande i luften kan få oss att börja prata med helt okända människor vid busshållplatsen - fy vilket väder vi fått. Dimma, hagel, åska, snö - uj, vad vi kan sucka och oja oss.
Men även om det är så varmt att till och med kamelerna på Kolmården sätter sig i skuggan och käkar glass så avslutar varje sann svensk sin väderkonversation med "men man får inte klaga"

Härmed sparkar jag bakut. Jag klagar högljutt. Från djupet av mitt hjärta vrålar jag:
DET ÄR FÖR VARMT!!!
22 grader är alldeles lagom, 24 är okej. Stiger termometern högre än så trivs jag inte längre lika bra. Och när väder-Per glatt visar en karta med stora solar och 28, 29, 30 skrivet här och var - ja då önskar jag mig en luftkonditionering, obegränsad tillgång till iskall Pepsi Max och en pool på tomten. Tills dess håller jag mig inomhus och fortsätter min klagosång över årets svenska sommarväder.

Man får faktiskt klaga...