Ikväll var det en liten kille som föddes väldigt tidigt i vecka 27 och man fick också följa dem ett tag efter på neo.
Oj så jag grät när de körde iväg den lille krabaten direkt efter han var född. Egentligen minns jag inte speciellt mycket från A:s och V:s förlossning (som går att läsa om här) och framförallt har jag inte mycket känslominnen. Inte konstigt förstås med tanke på alla dubbla känslor som trängdes inom mig den där tiden. Det var dags för både välkommen och farväl samtidigt.
Men jag tror att jag på något sätt bearbetar det jag inte ens minns när jag ser andra gå igenom händelser som påminner om det jag vet måste varit traumatiskt. Så i sju veckor till är det jag som sitter med näsdukar framför TV:n på måndagkvällen
Här är det fröken A som är alldeles färsk
2 kommentarer:
Tänkte på dig ikväll när jag tittade på programmet, och dina upplevelser från när A och V föddes. Så bra beskrivet; "välkommen och farväl samtidigt". Mina känslor är starka framför TVn, och jag förstår att dina är detsamma, med lite extra allt till...
Kram
Så skönt att läsa din FB-status med samma upplevelse av att inte minnas känslorna. Jag tror det var först ikväll som jag riktigt kunde sätta fingret på det och jag trodde jag var typ ensam i världen om det... Så skönt det kan vara att inse att man inte är så unik :-)
Skicka en kommentar