onsdag 10 december 2008

Alice i underlandet

Det är en konstig och inte speciellt angenäm känsla när världen hamnat upp och ner. När människor som du ser upp till och vars omdöme du litar på, helt plötsligt gör och säger saker som är 180 grader från det förväntade. När nej blir ja fast det fortfarande låter som nej men i praktisk handling blir ja... När man börjar undra om man vaknat upp i något slags parallelt universum.

Det är svårt att sova på nätterna när tankarna åker jojo. För vem är jag att tro att jag är kvar i det vanliga rättvända universum när resten lever i den uppochnervända världen. Är det kanske jag som bara missade att uppochnervända världen nu är den vanliga rättvända världen. Då är det ju jag som är ute och cyklar om jag håller fast vid vad mitt eget hjärta skriker...

Och om jag inte längre hör vad mitt hjärta ropar - vad kommer det bero på? Att jag inte vågar lyssna, att jag lyssnar mer på någon annan eller att jag lyssnar mer på Någon Annan?

4 kommentarer:

Makena sa...

OJ! Detta låter allvarligt. Man undrar ju vem som fått dig att känna så här...Skönt att veta att vår klippa inte är andra människor utan Guds Ord. Hans Ord vänder aldrig 180 grader utan står fast i evigheternas evigheter. Så länge ditt hjärta stämmer med det, så är det dom andra som är i underlandet!Inte du!

Kram!

Lallamen sa...

Tack Makena. Du har så rätt i vad som är vår klippa. Tack.

Anonym sa...

Du är inte den enda i detta parallelle universum. Har med sorg befunnit mig där i ett par år nu.
Det är tufft, men följer man Ordet behöver man inte svänga 180 grader bara för att andra gör det.

Fast det är ett pris att betala.

Rödluvan sa...

Tänk att det finns en fast klippa att klänga sig fast vid!
Hur skulle man annars överleva? Jag förstår inte det.