fredag 10 februari 2006

Varför

Det här är ingen rolig läsning, lika bra jag varnar på en gång.
Tidigare ikväll ringde en tjej som jag "träffat" på nätet. Hon och hennes sambo befann sig i höstas i precis samma situation som jag och T gjorde våren -00. Gravid med enäggstvillingpojkar och den ene med anencefali precis som lille V hade. Vi har haft kontakt under hösten och vi har försökt att stötta dem så gott vi kunnat. Bara att inte vara helt ensamma utan att veta att någon gått igenom samma sak innan har varit en hjälp för dem.

Nu ringde hon och berättade att deras små pojkar fötts förra fredagen. Deras läkare hade försökt förbereda dem på att lille A antagligen inte skulle överleva förlossningen. När hon hänvisade till oss där V levde två timmar och andra hon läst om på nätet där bebisarna levt upp till en vecka fick hon en känsla av att läkarna trodde hon hittade på. Tji fick de. Lille A levde i 3,5 dygn och kunde både amma lite, ge ljud ifrån sig och öppna ögonen. De fick verkligen tid tillsammans och hann och lära känna sin lille kämpe.

Och nu sitter jag här med tårarna rinnande och kan inte förstå varför inte vi också kunde fått behålla vår lille V lite längre. Jag har accepterat att han inte kunde leva kvar här med sin skada men var det verkligen för mycket begärt att vi kunde fått lite mer tid ihop.
Två timmar...
Två timmar utan egentliga livstecken.
Bara ett hjärta som slogt svagt långt därinne men egentligen tror jag han redan hade lämnat oss medan han var kvar i magen. Jag kände aldrig att han "fanns" hos oss. Han var redan borta.

Att hjärtat slog känns underbart för det är stor skillnad i bemötandet om man fött ett barn som redan var dött eller ett barn som levde och dog strax efteråt. Märkligt, knäppt och dessvärre sant. Men ikväll sörjer mitt mammahjärta att inte jag också fick chansen att lära känna min lille lite bättre innan han somnade in.

3 kommentarer:

Var dags glimtarn sa...

Ja så orättvist att ni inte fick mer tid tillsammans. Det går ju inte att förstå egentligen hur ni känner, men det kan jag förstå. Att lite mer tid känns bättre, att varje ögonblick blir värd sin vikt i guld. Om 2 timmar kan vara en hel livstid så hade han det så bra han kunde, kanske ska du tänka så? Nej, jag kan inte råda utan erfarenhet men kände att jag ville göra ett inlägg. Då jag sitter med tårar i ögonen och känner med er.

Lallamen sa...

Du är klok du! Visst är det så att han hade det så bra han bara kunde under hela sitt korta liv.
Tack för att du skriver, det väremer

Ina sa...

Ja, här rinner tårarna också och det enda jag kan göra är att skicka över tankar och kramar via cyberrymden. Håller med i det exilmamman skriver, så bra som han kunde ha det - det hade han! Det är verkligen inte alla barn förunnat...
Kram