Berättelsen om W

Idag är det Wilhelminas 8-årsdag. Åtta år har gått sedan jag låg med henne i famnen för första och sista gången. Åtta år med mycket lycka men också sorg och saknad.
Det kan tyckas som en lång tid men stundtals känns det som igår...

Detta är berättelsen om vår lilla Wilhelmina - skriven hösten 1999

För fyra och en halv månader sedan förlorade vi vårt första barn, en liten flicka som heter Wilhelmina.
Vi blev med barn i december 1998, precis som planerat, ett år efter vi gifte oss (gjorde gravtest fyra dagar innan vår första bröllopsdag). I början var jag orolig och rädd för missfall för jag hade flera i min närhet som fått sena missfall och därför var det underbart att få höra Knottis (arbetsnamnet) hjärtljud i v.14. Nu visste vi ju att det fanns någon därinne. Så kom ultraljudsdagen, äntligen skulle vi få se det lilla underverket. Vi skulle göra ett utökat ultraljud för T:s äldre syster och en brorsson har tyvärr båda dött pga ryggmärgsbråck och avsaknad av skallben. Då det kan vara ärftlig skulle vi göra en extra koll, bara för säkerhets skull.
När läkaren började undersöka magen förstod vi snart att något var fel. Det fanns inte några tecken på ryggmärgsbråck eller något som kunde ha med den ärftligheten att göra men vårt barn hade en enorm svullnad på huvudet och längs ryggen. Dessutom syntes ingen magsäck, njurar eller urinblåsa utan där fanns enbart en stor vätskeansamling och trots att jag var i artonde veckan var barnet inte större än om jag varit i vecka tretton. Allt tydde på att Knottis hade en grav kromosomskada och att vår bebis skulle dö innan förlossningen.
Det var fruktansvärt, det kändes som om någon knuffade mig ut för ett högt stup och jag visste inte hur jag skulle landa. Jag kan fortfarande känna känslan hur jag låg där och kved och tittade på skärmen där det lilla hjärtat tickade. Vad menade de, skulle jag aldrig få hålla min bebis och höra det första skriket…
Vi fick en timme för oss själva i ett eget rum där vi satt och grät och höll om varandra och försökte ta till oss det ofattbara. Efter det var det dags att fatta beslut om hur fortsättningen skulle bli.
Vi valde att inte avbryta graviditeten. För oss kändes beslutet naturligt även om det var jättetungt. Vi insåg att vi ville ge den lilla därinne varje chans vi kunde. Det var inte så mycket utifrån att vi hoppades att allt nog skulle fixa sig till slut eller att vi trodde läkarna hade fel. Men oavsett om det här lilla pyret inte levde mer än en vecka till så visste vi när vi såg hjärtslagen på monitorn att vi inte kunde avsluta livet redan idag.
De första veckorna efteråt var hemska. Även om jag kände att jag inte själv kunde avbryta graviditeten önskade jag ju bara att allt skulle vara över så att livet kunde gå vidare. Jag mådde fortfarande illa både morgon och kväll och det kändes så orättvist. Magen som började puta ut mer och mer var som ett växande hån. Jag grät så fort jag såg mig i spegeln.
Tack och lov hade jag en underbar barnmorska och en kurator som hjälpte mig mycket. Även om jag ibland tyckte de var okänsliga och inte alls förstod så kunde jag med deras hjälp så småningom börja glädjas igen åt att vi var med barn. Att känna de små försiktiga rörelser hon gjorde några gånger och se magen växa var värt varenda tår. Jag var så stolt och lycklig mitt i allt det ledsamma, vi skulle ju faktiskt bli föräldrar oavsett omständigheterna.
Under veckorna i april och maj läste jag allt jag kom över om par som förlorat sina barn och det hjälpte mycket. Jag grät och läste och pratade och ältade. Tillsammans planerade T och jag hur vi skulle göra när barnet dog, t.ex bestämde vi att om det blev innan v.30 skulle vi ta farväl ensamma, bara vi, efter v.30 ville vi ha en riktig begravning osv. Det var skönt, trots att det kändes absurt att läsa om förlossningar och tips om minnesstunder samtidigt, men vi visste ju att vi var tvungna att ta oss igenom både och.
Både är vi så glada att vi tog beslutet att behålla henne. De veckorna hon levde efter ultraljudsbeskedet gav oss tiden att hinna greppa vad som hänt och kunna förbereda oss på det som låg framför. Tack vare den tiden blev vårt välkomnande och vårt farväl av vår flicka precis så som vi ville ha det.
Den 12 maj när jag var hos barnmorskan för att lyssna på hjärtljuden var det bara tyst.
Vårt barn hade dött.
Två dagar senare efter 25 fullgångna veckor, föddes vår dotter på sin mormors födelsedag.
Jag blev igångsatt på förmiddagen och fyra timmar efter första värken höll jag äntligen vår Wilhelmina i famnen. Det gjorde fruktansvärt ont fram till att det var dags att krysta men sedan gick det lätt för hon var så liten, 22 cm bara och hon vägde inte mer än 350 gram. T fick klippa navelsträngen, precis som vanligt och sedan lämnade de oss ensamma för att i lugn och ro få vara med vår lilla flicka. Det var så konstigt, under veckorna som gått trodde jag att detta skulle bli det tyngsta av allt. Jag hade sett framför mig hur vi skulle sitta där med barnet i famnen och gråta. Men faktum är att när jag tänker tillbaka på förlossningen så är det bara ljusa minnen. Äntligen fick vi se henne och hålla henne och det kändes så naturligt och rätt. Ett par timmar senare kom min familj upp och fick träffa Karin Wilhelmina och dagen efter kom svärmor också. Innan förlossningen trodde jag inte att jag skulle vilja att några anhöriga kom men det kändes så riktigt.
Det svåraste var när det var dags att säga hejdå för sista gången … men vi tror att en vacker dag får vi träffa henne igen i himlen. Till dess har hon det så mycket bättre än vad hon någonsin kunde ha det här.
Tiden efteråt har varit fylld av sorg. Trots att vi var väl förberedda och att det till viss del var en befrielse att hon slapp att födas med alla de skador hon hade, har det varit fruktansvärt tungt. Det tar tid och ork att arbeta sig igenom sorgen men vi har bestämt att det är bättre att ta det nu än att skjuta den framåt. Förr eller senare hinner den upp oss i alla fall. Och dag för dag så blir livet lite ljusare och lättare. De riktigt tunga dagarna dyker fortfarande upp men det blir längre mellan varven och det är inte lika nattsvart längre. Livet börjar återgå till det normala även om det är ett helt annat normalt än innan.
Trots all smärta och saknad är vi så glada för Wilhelmina. Även om tårarna rinner så skulle jag aldrig vilja vara utan henne. Om vi aldrig skulle få något mer barn så har vi i alla fall vår dotter, även om hon inte finns hos oss här.