Nästa fredag tar en tidsperiod slut. En underbar, härlig, fantastisk tid av mitt liv som nu är över. Klockan 7 på morgonen ska jag befinna mig på sjukhuset och sju timmar senare då jag går därifrån är det inte längre någon risk för oväntade graviditeter hos den här familjen. Det känns sååååååååååååååå skönt.
Jag väntade mig inte någon tid förrän i april tidigast men nu hade de fått ett återbud och då blev det jag. Vi firar 8-årig bröllopsdag i morgon och har på den tiden fått sex fantastiska barn. Och även om vi bara fått behålla fyra av dem hos oss så känns marknaden ganska mättad om man så säger ;-)
När vi fick lilla A trodde vi att vi inte skulle ha fler och jag var helt nöjd med det men jag kunde ändå inte förmå mig riktigt till att beställa tid för sterilisering. Så spelade livet oss ett litet spratt och trots "vidtagna försiktighetsåtgärder" dök bebis H upp. Han är ljuvlig och fantastisk, graviditeten var den enklaste av alla fem, förlossningen en drömförlossning och jag njuter verkligen av bebistiden. Men oh, jag är klar nu!!! Trodde aldrig att det skulle kunna kännas så här - så definitivt otänkbart med ytterligare en liten.
Jag tror att efter lilla A var det mycket rädslan för att det skulle gå fel igen och det faktum att graviditeterna blivit värre och värre fysiskt sett som gjorde att jag inte ville ha fler. Inget fel på de skälen, de är minst sagt "tunga" nog. Men tanken på en till bebis var inte totalt skräckinjagande - det var mer vägen dit som kändes omöjlig.
Nu däremot får jag frossa och hjärtklappning av blotta tanken på ytterligare utökning av familjen. Det är inte längre riskerna eller besvärligheterna som skrämmer.
Fem tätisar skrämmer!!!
Fyra tätisar är fantastiskt och jag ser det som en förmån att det blev så här och att vi får uppleva detta äventyr. Men någon direkt semestertripp kan man väl inte kalla det för. Visst, på något sätt skulle väl antagligen livet rulla på även med fler småttingar men för oss skulle det bli att gå över det hanterbaras gräns.
En sladdis skrämmer!!!
Risken för en graviditet om några år då barnen växer upp är också något som skrämmer slag på mig. Att börja om igen då de stora blivit stora hade kanske kunnat locka om vi varit 23 år då vi fick första. Nu var vi 30 år då stora A föddes och har fyllt 35 år i år. Det är definitivt inget konstigt eller "fel" att vilja ha barn senare heller men jag har en känsla av att efter en intensiv bebis/småbarnsperiod som varat i fler år kommer jag njuta av när livet tar en ny riktning.
Ett stort tack till du okända medmänniska som avbokat din tid och gett mig möjligheten.
Nu ska jag boka hotellhelg för att fira det hela på tu-man-hand med maken (ja, lille H får nog följa med men han får se till att sova på nätterna *ler*) Äntligen!!! Haha
Allting har sin tid och varje företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid och dö har sin tid. Plantera har sin tid och rycka upp det planterade har sin tid.
... Gråta har sin tid och le har sin tid. Klaga har sin tid och dansa har sin tid.
... Ta i famn har sin tid...
Predikaren 3:1-5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar