För precis åtta år sedan så här dags bänkade vi oss tillsammans med våra gäster för att äta bröllopsmiddag. En underbar dag med massvis härliga minnen.
Sju år sedan - vår första bröllopsdag. Lycka och glädje. Två streck på gravtestet. Vår lilla W hade flyttat in i magen.
Sex år sedan - vår andra bröllopsdag. Chock och förvirring. Ett halvår tidigare hade vi förlorat vår älskade lilla flicka redan innan hon hann ut till oss i stora världen.
Nu satt vi med armarna om varandra och undrade hur vi skulle kunna berätta för familj och vänner vad som låg framför oss. Att det fanns två små killar i min mage men att V hade en skada som gjorde att han inte hade någon chans att stanna hos oss han heller.
Fyra år sedan. Höggravid med V och helt säker på att få tillbringa bröllopsdagen på förlossningen. Så blev det inte, han väntade sex dagar till. Men på kvällen ringde våra bästa vänner - de väntade tvillingar och var i vecka 23. Förlossningen hade satt igång och inte gått att stoppa. Sara och Amanda levde några få minuter men de lever fortfarande kvar i vårt minne och i våra hjärtan.
Någon gång där började jag tycka att detta är en konstig dag. Alldeles för mycket minnen och känslor knutna till samma datum för att jag ska kunna sortera dem. Jag går ner och värmer lite risgrynsgröt från COOP istället. Kanske maken har orkat hitta på något för att fira men från mig blir det nog bara ett grattis och en puss
2 kommentarer:
Jag är inte omedveten vad du varit med om men får nästan svårt att andas när jag läser om det i "kortform" så här, koncentrerat. Så mycket ni bär på, varje dag hela tiden. Fyra underbara glädjebarn här och två glädjebarn med sorgband som lever hos er men inte syns.
Grattis på bröllopsdagen, den konstiga, och kram
Tack
De orden värmer mycket ska du veta. Du fångar det precis "glädjebarn med sorgband", "lever... men inte syns"
Skicka en kommentar